Crystal Palace arena

Selhurst Park har varit hemma för Crystal Palace sedan 1924, när arkitekten Archibald Leitch ritade stadion på mark som köptes från järnvägsbolaget för drygt 2 500 pund. Leitch var redan känd för sina fotbollsarenor, han hade designat Ibrox och Highbury bland andra. Stadion invigdes i augusti 1924 med en match mot Arsenal, och ursprungligen rymde den runt 30 000 åskådare med en blandning av sittplatser i huvudläktaren och ståplatser på öviga sidor. Rekordet sattes 1979 när över 51 000 personer packade in sig för att se Palace besegra Burnley och vinna andradivisionen (svårt att föreställa sig idag). Idag är kapaciteten 25 486 efter att alla ståplatser togs bort under 90-talet. Stadion består av fyra läktare med olika karaktär: Holmesdale Road End från 1994 är en dubbeldeckare där de mest högljudda supportrarna samlas, Arthur Wait Stand från 1969 rymmer bortasupportrar i ena änden, den klassiska Main Stand från 1924 innehåller klubbens kontor och pressplatser, medan Whitehorse Lane är den minsta läktaren och fungerar som familjesektion.

Det som gör Selhurst Park intressant är närheten mellan läktarna och planen. Avståndet är minimalt jämfört jämfört med moderna arenor, vilket skapar en intensitet som få andra stadioner i London kan matcha. Holmesdale End driver atmosfären med konstant sång och tifo, och även om stadion är bland de mindre i Premier League så kompenseras storlekenn av ljudnivån. Palace-supportrarna är kända för att vara bland de mest hängivna i engelsk fotboll, och den trånga arkitekturen fångar ljudet på ett sätt som får Selhurst att kännas större än vad det är.

På matchdagar är det en riktig arbetarstadion med stark lokal förankring i Croydon och South London. Inga konstlade försök till modernisering har tagit bort själen från platsen.